Blivande specialpedagoger och speciallärare reflekterar under sin utbildningstid över svårigheter och möjligheter att nå sina förväntade studieresultat utifrån utbildningsplanens definitioner av specialpedagogik på specialpedagogiska institutionen vid Stockholms universitet. Syftet med mitt paper är att problematisera en grupp studenters erfarenheter av sitt reflektionsarbete i relation till deras kunskapsutveckling. Förutom den individuella kunskapsutvecklingen är jag också intresserad av hur studenterna beskriver sin kollektiva kunskapsutveckling i sitt studentarbetslag.

Undersökningen bygger på studenternas kollektiva reflektionsskrivande vid fyra tillfällen ht 2011 och vt 2012. Under vt 2012 besvarar studenterna (72 personer) en enkät som följs upp med ett antal intervjuer.

För att kunna använda sin erfarenhet behöver vi förstå vad erfarenheten har att säga oss (Haug 1999; Widerberg, 1995, 2002) som något mer än ”bara upplevt”. Betydelsen av att kunna reflektera över erfarenheter menar flera forskare innebär att reflektionen kan ses som en kritisk prövning av våra föreställningar som på olika sätt styr vårt handlande i olika situationer (Alvesson & Sköldberg, 1994; Moon, 2004; Härnsten & Wingård, 2007; Mattsson m fl., 2011). Wenestam och Lendahls Rosendahl (2005)  framhåller att ett fördjupat arbete med reflektion innebär att våra kunskaper förädlas och fördjupas. Reflektera innebär att medvetandegöra det egna tänkandet om kunskapsutvecklingen på olika nivåer (a.a.). Uppmärksamheten riktas mot själva erfarenheten men också till att försöka förstå egna och kollektiva förgivet taganden (Jfr, Haug, 1999; Widerberg, 1995, 2002). Det innebar att få syn på att om och i så fall hur man förstått.

Rundabordssamtalet avser att utbyta erfarenheter av kunskaper om hur studenter följer och formulerar sin egen och en kollektiv kunskapsutveckling inom högre utbildning.