Vid Stanford School of Medicine, USA, har ett kurskoncept utvecklats för fortbildning av läkare i kliniskt handledarskap, Stanford Faculty Development Program in Clinical Teaching (SFDP). Kurskonceptet har sedan många år med framgång använts för att fortbilda läkare som handleder läkarstudenter vid Akademiska sjukhuset, Uppsala. Kursen ges som en seminarieserie och är uppbyggd i sju moduler med olika pedagogiska teman; inlärningsklimat, lektionskontroll, målformulering, presentationsteknik, utvärdering, feedback och självstyrd inlärning. Varje seminarium innehåller en kort föreläsning, träning i analys av lärarbeteenden samt rollspel.

Vid Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) finns landets enda utbildning för veterinärer. Under veterinärprogrammets senare årskurser ges klinikutbildning vid universitetets djursjukhus. Veterinärer i den kliniska verksamheten handleder veterinärstudenter på liknande sätt som läkare handleder läkarstudenter. Då SFDP visat positiva resultat vid fortbildning av läkare  (Ref 1-4) väcktes frågan huruvida detta kurskoncept också går att tillämpa inom veterinärmedicinen.

Syfte

Syftet med denna studie var att utvärdera möjligheten att använda Stanfords kurskoncept för veterinärer, samt undersöka om handledarutbildningen har en positiv effekt på lärarnas pedagogiska kompetens baserat på studentutvärderingar samt självutvärderingar.

Under våren 2011 utbildades 10 veterinärer vid SLU i kliniskt handledarskap enligt en modifierad version av SFDP, där rollspelen skrivits om till veterinärmedicinska scenarier. Efter avslutad kurs genomförde deltagarna en självutvärdering enligt ett validerat utvärderingsverktyg utvecklat vid Stanforduniversitetet. Veterinärstudenter genomförde utvärderingar av sina kliniska handledare baserat på samma utvärderingsverktyg fyra veckor före och efter genomförd seminarieserie. Studenterna kände inte till vilka veterinärer som exponerats för kursen och handledarna kände inte till att de utvärderades. Veterinärer som fick mindre än två studentutvärderingar före och/eller efter seminarieserien exkluderades. Nio SFDP-utbildade veterinärer samt 14 veterinärer i en kontrollgrupp inkluderades.

De SFDP-utbildade veterinärerna skattade kursens användbarhet till 4.9±0.3 (medel±SD, Likert-skala 1-5). Självutvärderingar visade att de tillägnat sig positiva lärarbeteenden inom samtliga pedagogiska teman (p<0.001). Studenternas utvärdering av SFDP-utbildade veterinärer var på en femgradig skala 3.47±0.34 före och 3.80±0.26 efter seminarieserien (p=0.006). Studenternas utvärdering av kontrollgruppen var 3.68±0.34 före och 3.73±0.46 efter kursen (p=0.63).

Stanfordkonceptet går utmärkt att tillämpa vid fortbildning av handledare även inom veterinärmedicin. Studentutvärderingar och självutvärderingar indikerade att utbildningen resulterade i positiv inverkan på handledarnas pedagogiska kompetens.