Att vara universitetslärare innebär ofta att man befinner sig i korselden mellan olika typer av krav. Sådana krav kan vara av intellektuell, administrativ, politisk, juridisk, moralisk eller existentiell natur (för att bara nämna några). En universitetslärares vardag handlar ofta om att prioritera och navigera bland dessa (Baker 2000; Buzzelli & Johnston 2001; Cattani 2002; Davies et al 2008; Enyed et al 2005; Mc Allister et al 2008; Windschitl 2002).

Våra pedagogiska modeller, formella styrdokument, lagtexter och policyformuleringar lyckas sällan fånga den komplexitet och potentiella motsägelsefullhet som kännetecknar universitetslärarrollen (Rowland 2002; Jauhiainen et al 2009). De dilemman som uppstår är ofta situationsspecifika och måste hanteras där och då av den enskilde läraren, och arbetets karaktär skapas och återskapas i ett dynamiskt möte mellan lärare, forskare och studenter. Konsekvenserna av sådana dilemman manifesterar sig inte sällan i det pedagogiska uppdraget. Då står dilemman alltså i vägen för vår pedagogiska gärning? Eller kan man tänka sig att dilemman snarare är att betrakta som en tillgång för utveckling och lärande?

En av de viktigare funktionerna vi har som lärare i relationen med våra studenter är som modeller och förmedlare av ställföreträdande relevans (Marton et al 1986). Hur förbereder vi studenterna för ett liv efter studierna om vi skalar bort all friktion och uppförsbacke i deras studier? Är det den väloljade harmonin vi verkligen vill skapa eller avspegla i den pedagogiska verksamheten? Bör vi hindra våra studenter från möjligheten att uppleva och reflektera kring hur man förhåller sig till dilemman? Finns ett värde i att som student vara med om hur lärare hittar sitt manöverutrymme i en komplex akademisk värld? 

Finns det pedagogisk trovärdighet i att koncentrera sig på det generella och idealtypiska i pedagogiskt utvecklingsarbete med lärarna vid våra lärosäten? Har vi möjligen ett underutnyttjat bräckjärn och arbetsredskap i våra högskolepedagogiska kurser genom de dilemman lärare kan känna igen sig i och mötas runt (Cabaroglu & Tillema 2011)?

Vårt fokus för denna rundabordsdiskussion är: Hur kan dilemman bli instrument för utveckling och lärande för studenter såväl som för lärare i högre utbildning?