I forskarutbildningen vid vår tvärvetenskapliga institution har det på några år skett en omsvängning från traditionen att producera monografiavhandlingar till att istället skriva sammanläggningsavhandlingar. Denna utveckling ses som positiv av institutionen, bland annat för att det ökar institutionens publiceringstal. Fler fördelar är, enligt doktorander, att kunna sprida ut risker och arbetsinsatsen i avhandlingsarbetet, att kunna publicera resultat under utbildningen och att få möjlighet till samförfattande. Handledare påpekar också att dagens forskning till stor del handlar om att skriva artiklar, vilket bör avspegla sig i forskarutbildningen.

I detta rundabordssamtal vill vi ta upp frågan om vad denna omställning, som är en logisk följd av omvärldens betoning på publiceringsstatistik som ett kvalitetskriterium, ställer för krav på doktoranden, handledaren och forskarutbildningens struktur. Det kan krävas nya arbetssätt och fastare strukturer: som Handal och Lauvås (2008) påpekar kräver ”artikelformatet ... precision, koncentration och uppstramning inom en strikt föreskriven struktur” (s.39), och tempot är ofta högre vid produktion av artiklar. Doktorandens möjlighet att ”ta det långsamt” och utforma egna forskningsfrågor i monografitraditionen har påtalats som viktig för mognadsprocessen (se Colla & Corvellec 2003, s.86). En ändring kan kräva nya sätt för kvalitetssäkring: till interna seminarier och betygsnämndens granskning tillkommer den externa peer review processen hos de tidskrifter artiklarna publiceras i. Diskussioner behövs om former för samskrivning och om hur doktorandens insats framträder i samförfattade artiklar. Här finns det olika traditioner i olika discipliner (Lönn Svensson 2007, 154 ff.). Vi bör forma en egen tradition.
I och med den snabba omställningen har förväntningar hos doktorander och hos handledare sannolikt ändrats. Tågerud (2005, s.38), Handal och Lauvås (2008, s. 186 ff.) tar upp att det krävs metakommunikation om dessa förväntningar. Flera doktorander upplever att det bland seniora forskare förekommer skepsis kring sammanläggningsavhandlingens status. Här kan det pågående arbetet med att skapa en policy, för sammanläggning och monografi, fungera som gränsöverskridande produkt för att diskutera vad som avgör kvalitet i avhandlingen och på vilka sätt processen och produkten kan skilja sig från det vi är vana vid.
Vad en sådan policy bör omfatta och hur stödstrukturer och handledningsprocessen bör ändras är frågor vi vill ta upp under samtalet. Hur kan vi utforma rutiner för vår forskarutbildning som stödjer doktoranderna utan att vara alltför snäva, så att vi kan vara öppna för framtida utveckling inom den vetenskapliga kommunikationen, samt ta vara på det bästa ur monografitraditionen? Vad innebär själva omställningen för ämnet? Hur ser det ut i andra discipliner?