Vinterns tågkaos, jordbävningen i Japan 2011, händelserna den 11 september 2001, är exempel på oväntat oväntade händelser. Detta är regeln, inte undantaget (jfr Taleb 2007). Kaos är normaltillståndet, och ändå byggs samhället på kalkyler som bara tar hänsyn till det oväntade, problemen som går att förutse. Vilka kompetenser, tankeverktyg och pedagogik behövs för att hantera denna insikt? Hur tänker man inom olika vetenskapliga discipliner och hur kan utgångspunkten användas i arbetet med att nå långsiktig hållbarhet? Mot bättre vetande är titeln på rundabordssamtalet, och det är förhoppningen att samtalet ska leda till det; Bättre vetande och ökad förståelse.

En liknelse som illustrerar problemet som jag ser i akademin och i samhällsdebatten handlar om nattvandraren som tappat sina nycklar och som letar under gatlyktan, fast han vet att nyklarna inte ligger där. För det är där han kan leta. Är det vad vi gör idag när vi lyssnar på experter, för att de är experter? Michel Foucault (1993:25) antyder detta i Diskursens ordning, när han säger att människor lyssnar mer på vem som talar än vad som sägs. Experter är bra på att hantera det oväntade. Men så fort vi har att göra med det oväntat oväntade famlar vi kollektivt i blindo, eller är det bara jag som kulturvetare som ser på saken på detta sätt? Är det bättre kartor vi behöver (läs fler experter) eller är det mer av flexibelt kritiskt tänkande? Hur främjar man i så fall detta tänkande och kan det användas för att främja hållbarhet?

Henri Bergson skriver i, Introduktion till Metafysiken, att varje vetenskap har en riktning, ett bestämt mål och fasta utgångspunkter, vilket krävs för att kunskapen skall kännas igen som kunskap. Vetenskapen har alltid en historia och relaterar till ett sammanhang. Hur ser detta ut i olika vetenskaper och på olika lärosäten? Övertygelsen om att det finns en bästa praktik, ett sätt att lösa problem på, är vanlig inom akademin. Detta antagande ger dem som säger sig veta säkert, experterna tolkningsföreträde. Vad får det för konsekvenser för arbetet med långsiktig hållbarhet?

Sammanfattningsvis kan man säga att detta rundabordssamtal handlar om vilka pedagogiska verktyg och teorier om kunskap som är lämpliga för att främja ett bättre vetande, som kan användas i arbetet med att skapa ett långsiktigt hållbart samhälle.