Sedan 1990-talet har Sverige haft ett nationellt, eller om man så vill, externt kvalitetssäkringssystem för högre utbildning. Med det menas att en myndighet har som sin uppgift att besluta om utbildningsanordnare ska få examenstillstånd för att anordna nya utbildningar samt om de uppfyller kraven för de utbildningar som de ger.

Kvalitetssäkring kan gå till på olika sätt och på olika nivåer. En i Europa vanlig metod är att den externa granskaren granskar lärosätets eget kvalitetssäkringssystem. Ett annat sätt är att utvärdera själva utbildningarna. Båda formerna har förekommit i Sverige.

Tidigare har den svenska programutvärderingen varit inriktad på förutsättningar och processer. Exempelvis granskades lärarkompetens och lärarkapacitet samt styrdokument.

Den 8 juli 2010 fick Högskoleverket i uppdrag av regeringen att utveckla och ta fram ett nytt system för kvalitetsutvärdering av utbildning på grundnivå och avancerad nivå. Istället för förutsättningar och processer, är resultat objektet för utvärderingen.

De genomförs av externa sakkunniga. Högskoleverket håller samman utvärderingarna och ansvarar för att bedömningarna görs på ett transparent och likvärdigt sätt. De ligger liksom tidigare till grund för omprövning av examenstillstånd men utgör också underlag till regeringen för en mindre del av resurstilldelningen.

Högskoleverket bedömer alltså utbildningars resultat. Det sker genom att verket granskar i vilken grad studenterna (och därmed utbildningarna) uppnår målen i examensbeskrivningarna.[1] Högskoleverket granskar i vilken utsträckning studenternas faktiska studieresultat motsvarar de förväntade studieresultaten. I varje utvärdering görs ett urval av målen för respektive utbildning, mot vilka bedömningen av underlagen sker. Urvalet ska beakta de krav på högre utbildning som uttrycks i 1 kap. 2, 8-9 §§ högskolelagen och vidare göras så att det säkerställs att de mål som valts ut tillsammans speglar utbildningens helhet och särart samt användbarhet på arbetsmarknaden.

Under våren 2012 kom de första resultaten. På vilka sätt mäts kvalitet i högre utbildning och vad menas med resultat? Vad innebär det att de nationella examensmålen används som måttstock för att mäta kvaliteten på utbildningar som till form och innehåll kan och bör se olika ut?

Dessa och liknande frågor behandlas i konferensbidraget. Det ges också konkreta exempel från de senaste utvärderingarna.